Moubaraks familj fick över 22 000 kronor

Patrick Sjöö

Det var många som blev berörda av historien om ÖFK:s materialförvaltare Moubarak Abdallah.

Då han besökte sin familj i tältlägret i Tchad under december hade han med sig 22 200 kronor som människor swishat till honom.

– Mamma kunde inte förstå att det fanns så många godhjärtade människor som ville hjälpa min familj. Jag tror ingen som har skänkt en slant egentligen förstår vilken stor hjälp det har varit, berättar Moubarak.

Han bodde i tältlägret i Tchad med sin familj i 11 år. I samband med Conifa Cup i Östersund stannade han i Sverige och sökte uppehållstillstånd.

I dag har Moubarak fast jobb som materialförvaltare i Östersunds FK.

(Under den här texten kan du läsa hela historien om Mubaraks flykt från Sudan och hur han hamnade i Östersund.)

28 november åkte han tillbaka till sin familj i tältlägret i Tchad. Under hela ÖFK:s uppehåll bodde han med sin familj.

– Det blev många tårar. Det gör så ont att se min fru, min mamma och pappa och mina syskon sitta där. De har ingenting. Jag får så oerhört dåligt samvete att jag kan äta mig mätt när jag vill utan att kunna hjälpa dem till ett riktigt liv, säger Moubarak.

Innan Moubarak åkte önskade han att kunna ha med sig lite pengar till familjen. Han la ut sitt telefonnummer i förhoppning att någon ville swisha några kronor.

Det blev en riktig swish-storm.

– I min dröm såg jag att jag skulle kunna ha ett par tusenlappar med mig till familjen. Men det slutade med 22 200 kronor. Det är helt ofattbart. Jag brukar skicka en liten summa till familjen varje månad och mamma trodde att det skulle vara den summan de skulle få. Hon blev nästan chockad då hon såg alla pengar, säger Moubarak och ler.

Och pengarna kom verkligen i rätt tid.

– Hjälporganisationen som kommer med mat hade inte varit där det senaste halvåret. Nu kunde mamma och pappa åka iväg och handla ris, kött och grönsaker. De handlade också en del skor och en matta. Dessutom ville de hjälpa sina grannar så de handlade även åt dem, berättar Moubarak.

Efter att Moubarak kom hem till Sverige har det fortfarande kommit swishbetalningar.

– När jag skickar dit pengar varje månad så kommer jag att lägga till de nya swishinbetalningar som jag har fått. Mamma kunde inte förstå då jag berättade hur jag hade fått pengarna som jag hade med mig. Hon sa att jag måste åka runt och tacka samtliga personligen. Men jag berättade att det var hundratals människor i hela Sverige som har hjälp till. Jag kommer aldrig att kunna tacka er tillräckligt som hjälpt till att ge min familj lite guldkant på deras tillvaro. Min mamma ville att jag skulle berätta att hon kommer att be för er alla som hjälpte dem att få mat på bordet och nya kläder och skor, säger Moubarak.

Med sig till Tchad hade Moubarak med sig kompisarna Beshara och Mohammed som också hoppade av under Conifa Cup i Östersund. De hade med sig massor med fotbollsskläder, skor och bollar till ungdomarna i lägret.

Det är genom projektet ”Zero Point One” som pengar kommer in till organisationen Refugee United. Det går ut på att människor skänker 0,1 procent av sin lön varje månad. Organisationen hjälper barn och ungdomar från Darfur till meningsfull verksamhet i flyktingläger i Tchad. Alan Barker i ÖFK var den som startade projektet.

– Det är fantastiskt att se alla barn som får göra någonting roligt och meningsfullt. De har ju ingenting, säger Moubarak.

Nu är han tillbaka i Östersund och har börjat jobba. Men tankarna finns hela tiden hos familjen.

– Jag kan erkänna att jag kände skam då jag åkte därifrån. Att lämna dem där gjorde ont i hela kroppen. Jag jobbar för att få min fru att komma hit till Östersund så vi kan fortsätta mitt liv tillsammans. Jag har insett att det är en oerhört kamp för att vi ska få leva tillsammans igen. Men jag ger mig inte förrän hon är här. När jag blundar och ser familjen där i tältlägret så kommer tårarna. Jag har fått ett fantastiskt liv. De har ingenting, säger Moubarak.

HJÄLP MOUBARAKS FAMILJ: Swisha till 0761187105

Delar av Mubaraks familj i tältlägret i Tchad. Från vänster svägerskan Samya, brorsdottern Isra, mamma Khadija, frun Isra, systern Amira, systersonen Mujahid och mormor Stdaldor.

 

 

Här kan du läsa texten:

Moubarak såg döden på nära håll

Under flykten från Sudan tappade han bort sina föräldrar.
Bara 11 år gammal gick han ensam i öknen i 26 dagar.
Han såg döden på nära håll.

Moubarak växte upp med sina föräldrar Khadija Adam och Abdallah Ahmed och åtta syskon i Darfurprovinsen i Sudan. Inbördeskrig pågick och för Moubarak blev bombningar på nära håll vardagsmat.
Familjen hade en relativt bra tillvaro i ett eget byggt gräshus och man ägde lite boskapsdjur och hade fina fruktträd på sin mark.
– Vi bodde utanför staden Kutum och ibland åkte vi in dit för att sälja frukt eller kött så vi fick in lite pengar. Jag skulle säga att vi hade en ganska bra tillvaro, berättar Moubarak.
Men konfliken i Sudan växte och en dag gick Janjawidmilisen in i Mubaraks by för att bränna ner hus och döda invånarna.
– Jag och min familj satt och åt frukost och plötsligt hörde vi att attackerna började. Mamma och pappa skrek att vi måste fly därifrån. Vi hade två dörrar till vårt gräshus och jag tog den som jag satt närmast. Ute var det totalt kaos. Folk blev dödade runt mig och jag bara sprang. Jag insåg snabbt att jag varken såg min mamma, pappa eller syskon. De måste ha sprungit ut genom den andra dörren.
11-årige Mubarak berättar hur glad han blev då han fick syn på sin kusin Muhammed och vän Ismail. Tillsammans sprang de bort från byn som var invaderad och på väg att totalförstöras.
– Synerna vi fick se är hemska och svåra att berätta om. Man kunde se mammor med barn i en sjal på ryggen. Militärerna stannade vissa för att titta om det var en pojke eller flicka. Var det en pojke tog de fram en kniv och dödade barnet. En pojke kunde ju bli en motståndare till dem då han blev större.
Efter att ha sprungit i tre timmar blev de tre pojkarna beskjutna. Muhammed träffades i armen och föll till marken.
– Han grät och hade väldigt ont. Blodet pumpade ur armen. Jag satt med honom och visste inte vad jag skulle ta mig till. Då kom en man springande och skrek till mig att lämna honom och fortsätta att springa. ”Om du sitter kvar där är du också snart död” skrek han till mig.
Efter att ha sprungit ytterligare några timmar gick solen upp över Sudan. Plötsligt segnade Ismail ner till marken. Han hade blivit skjuten i bakhuvudet.
– Jag satt där och höll hans hand. Han dog där framför mig.
Mubarak tar en paus och försöker kämpa emot tårarna. Men han vill berätta sin historia.
– Det är klart att det är tufft att berätta om det här. Jag ser bilderna framför mig på både Muhammed och Ismail. Givetvis är det bilder jag alltid kommer att få leva med. Det är svårt att förklara hur det känns att lämna sin kusin blödande och fortsätta springa. Jag har aldrig hört av honom sedan den dagen så jag förstår naturligtvis att han dog där, säger Mubarak.
Nu hade 11-årige Mubarak ingen kvar och skulle vandra vidare ensam i öknen utan att veta vart.
Han följde strömmen av människor och försökte tigga åt sig lite mat eller vatten som vissa fått med sig på flykten.
I 26 dagar gick han i öknen utan sin familj innan han kom fram till ett flyktingläger i Tchad.
– Det känns otroligt att jag faktiskt gick i 26 dagar. Det är ju fruktansvärt lång tid. Jag var väldigt mager och med stort svart hår, säger Mubarak och ler.
På plats i lägret i Tchad sker det som Moubarak beskriver som näst intill overkligt.
– Jag får syn på en man från den by som jag bodde i Sudan. Han kände igen mig och berättade att han visste var min mamma, pappa och mina syskon var. Alla hade överlevt flykten. Jag trodde att alla var döda. Jag fick lite mat, men kunde inte äta. Jag ville bara träffa min familj igen.
Det blev en känslomässig återförening med familjen.
– Det blev många tårar den dagen. Mamma och pappa hade börjat intala mina syskon att jag aldrig mer skulle komma tillbaka. Efter att jag varit försvunnen i nästan en månad så var de säkra att jag hade dött. De hade börjat sitt sorgearbete när jag dök upp.
Familjen flyttades till flyktinglägret Milli Camp i Tchad. Ett flyktingläger med 35 000 människor.
– Vi hade ingenting kvar så det kändes som att hamna i helvetet. Vi satt där utan någonting och utan att kunna göra något. Jag och andra smågrabbar försökte lira fotboll. Det fanns tre bollar i lägret men då det fanns 35 000 människor som bodde där så kunde man inte alltid få låna en boll.
En gång i månaden kom hjälporganisationer med mat.
– Maten räckte aldrig för att vi skulle kunna äta oss mätta. Vi fick äta lite två gånger om dagen för att försöka få den torkade maten att räcka hela månaden. Nej, det var inget riktigt liv att sitta där.
Moubarak blev kvar i flyktinglägret i 11 år.
Sedan kom fotbollen och räddade honom.
En dag kom en man vid namn Gabriel Stauring och hans hjälporganisation iAct till flyktinglägret. Det var tänkt att han bara skulle göra en resa dit, men det blev inte så. Stauring fortsatte att resa tillbaka lägret och för att påminna Darfur-flyktingarna att de inte var bortglömda.
När han såg alla ungdomar som spelade fotboll i lägret så väcktes tanken att starta ett fotbollslag. 2011 gjorde han slag i saken och samlade alla som ville spela fotboll för att försöka ta ut ett lag.
Det fanns 12 flyktingläger i Tchad där människorna kom från Darfur. Från varje läger togs det ut fem spelare.
Av de 60 spelarna skulle han ta ut totalt 15. Efter massor med internmatcher kunde man till slut ta ut de 15 bästa spelarna. Darfur United var bildat!
Mubarak Abdallah var en av de 15 som fick plats.
Laget fick åka i väg till Irak för att spela den första turneringen 2012.
Många i laget fick förstås upp förhoppningar att kanske kunna stanna och söka uppehållstillstånd i ett land.
– Ja, givetvis ville alla försöka få ett liv. Det hade vi ju inte nu. Men de flesta insåg att Irak inte var något säkert land att söka uppehållstillstånd i.
De åkte tillbaka till flyktinglägret och några fler matcher blev det inte.
– Jag satt där och drömde om ett liv. Ibland kunde jag faktiskt tänka att det hade varit lika bra att jag hade dött under flykten. Det kändes som ett mycket bättre alternativ att vara död än att sitta i lägret, berättar Moubarak.
Men så kom beskedet att Darfur United skulle få spela Conifa World Cup i staden Östersund i norra Sverige. En turnering med flera andra lag.
Moubarak och hans fotbollsvänner såg ett ljus i mörkret.
– Då jag kom till Sverige första gången så förstod jag snabbt att det var ett säkert land utan krig. Så fort jag började prata med folk så insåg jag att alla var så trevliga och man kände sig välkommen. Jag kände att här ville jag stanna. Innan hade jag inte en aning om var Sverige låg. Vi satt i et tält i Tchad och hade igen möjlighet att ta reda på hur världen såg ut.
Han sökte uppehållstillstånd och fick det. Han bodde i olika flyktingförläggningar. Bland annat i Pilgrimstad och i Grytan.
– Jag var så tacksam att få vara i Sverige. Det är klart att jag var väldigt nervös innan det blev klart att jag fick stanna. En dag kom en buss med flyktingar till Grytan, men ingen i bussen ville kliva av. De tyckte inte att det var en tillräckligt bra plats att vara på. Då blev jag nästan arg och funderade hur de tänkte. De kan i alla fall inte haft det som jag i sina hemländer, säger Moubarak.
En dag ville Emma Arnesson på föreningen Hej Främling prata med Moubarak. Hon såg att han inte mådde bra av att bara sitta still på förläggningen och hon frågade vad han skulle kunna tänkas vara intresserad av att arbeta med?
– Hon ordnade så att jag blev kontaktad av Pernilla Sivertsen på innanförsakademin. Det slutade med att jag fick en praktikplats i Östersunds FK där jag skulle vara med och laga frukost till spelare och ledare. Där fick jag träffa Judith och Alan som var fantastiska människor att jobba med. Jag lärde känna ledare och spelare snabbt och alla var så snälla mot mig. Jag kände att jag hade fått en ny familj, säger Mubarak och ler.
Nu har han en fast tjänst i Östersunds FK och på träningslägret på Teneriffa åkte han med som materialförvaltare.
– Det finns inte ord för vad den här klubben har betytt för mig. Det är helt otroligt att det här har kunnat hända mig. Det här hade jag inte ens vågat drömma om för fyra år sedan.
Men trots att han har fast jobb, egen lägenhet och många nya vänner kommer ofta tankarna på familjen.
– De sitter kvar där i tältet i Tchad. Jag har även min flickvän där. Jag har köpt telefon till dem så vi kan prata. De har inga pengar på kontantkortet så de ringer och lägger på så ringer jag upp. Jag skickar pengar varje månad så de kan köpa lite mat och jag skulle så gärna vilja ha dem här. När jag förhoppningsvis blir svensk medborgare i sommar så börjar min kamp att försöka få min flickvän till Sverige. Det skulle vara underbart om vi kunde få ett fint liv tillsammans.
HJÄLP MOUBARAKS FAMILJ: Swisha till 0761187105

 

 

Title