Gero: – Jag gråter mycket när jag tänker på min bror

Patrick Sjöö

Alhaji Gero växte upp under fattiga förhållanden i Nigeria.

När hans lillebror drabbades av hjärtproblem och var tvungen att få syrgas varje dag ställdes familjen inför ett val.

Se till att få fram pengar till syrgas eller riskera att pojken dör.

 

Alhaji Geros fotbollskarriär inleddes på gatorna i nigerianska Kano State.

Klubbarna i staden var ständigt ute och letade efter talanger på gatorna. Den snabbe och store pojken Alhaji Gero var en som stack ut och fick en dag följa med en klubbrepresentant för att visa upp sig i ett lag.

– Det sattes ihop lag med de barn de trodde skulle bli bra. Stadsdelarna mötte varandra och när man visade sig duktig i dessa matcher så kunde man bli kontaktad av en större klubb som ville hjälpa en vidare. Jag var 11 år när jag kom till en klubb som ville satsa på mig, berättar Gero.

Men det dök upp ett problem.

– Ja, vi fick ju skor som vi skulle ha på fötterna när vi skulle lira. Det var svårt att spela fotboll med skor på sig. Det var mycket skönare utan. Våra fötter var nog härdade efter allt spel på gatorna för det var ju inte direkt alltid perfekta underlag, säger Gero och skrattar.

Han fortsatte att utvecklas och hamnade i Nigeras U20-landslag och gjorde det bra i VM-kvalet med fyra mål. När det väl var dags för slutspelet, blev han sjuk och fanns bara med i en match från start.

En dag ville hans agent höra med honom om han  var villig att lämna sitt hemland och prova lyckan i norra Europa.

– Jag skulle få chansen i ett svenskt lag och agenten tyckte att jag skulle ta chansen.  Själv hade jag inte hört något om Sverige, men han beskrev det som ett fint land med trevliga människor och där man var förskonade från rasism, säger Alhaji Gero.

Som 19-åring kom han till Växjö för spel i Öster. Han kom till laget i slutet av den allsvenska säsongen och då var laget i botten av serien och åkte till slut ur allsvenskan. Raset fortsatte sedan i Superettan raka vägen ner i division 1.

Kontraktet var på 3,5 år men Gero hade rätt att lämna om laget åkte ur. Växjö ramlade ur och Gero gick vidare till danska Viborg.

Där trivdes han inte och det blev inte mycket speltid.

När så Östersund hörde av sig var det ganska lätt att bestämma sig.

– När min agent sa att Östersund var intresserad av mig blev jag glad. Jag hade tänkt på ÖFK sedan jag mötte dem med Öster. De spelar ju den roligaste fotbollen i Sverige och jag ville gärna vara en del av den. Valet blev ganska enkelt och efter första samtalet med Graham Potter började jag att längta efter Östersund, berättar Alhaji Gero.

Nu efter en säsong i Jämtland har inte Gero ångrat sig en enda sekund.

– Varje morgon då jag vaknar så ber jag och tackar Gud för att jag fick den här chansen att spela fotboll på den här nivån. Jag är i en fantastisk förening med fantastiska människor runt mig. Alla stödjer varandra och vi kramas och retas, säger Gero och skrattar.

Fortfarande har han dock lite problem när kvicksilvret rör sig lite för långt ner på termometern.

– Ja, jag gillar verkligen inte kyla så det kan vara lite jobbigt. Jag har fått erbjudande att åka med och fiska från ett hål i isen. Men det låter kallt och jag vet inte heller om jag vågar, säger han och skrattar.

För Gero betyder familjen mycket och han skickar hem pengar varje månad.

– Ja, de behöver pengarna bättre än vad jag behöver dem. Här i Sverige är det ingen kamp om att få tag på mat. Här kan jag äta biff, kyckling eller vad jag känner för när som helst. Så är det inte hemma i Nigeria. Jag skickar också pengar till vänner, men även till sjukhuset där jag kommer ifrån.

Att det är viktigt att skicka pengar till sjukvård för Alhaji Gero beror mycket på det som hände hans lillebror Bello. Han drabbades av hjärtproblem och fick svårt att andas.

– Han var tvungen att få syrgas väldigt ofta för att kunna andas ordentligt. Men syrgas kostar pengar och min familj hade inte så mycket pengar, säger Alhaji Gero.

Hans ögon fylls av tårar och han får svårt att prata. Men han vill inte avbryta intervjun. Han vill berätta om sin lillebror.

– Det är sju år sedan nu. Jag minns det så väl. Vi var på sjukhuset med honom för att få hjälp. Men till slut sa man på sjukhuset att har ni inte pengar att betala syrgasen så kan vi inte hjälpa honom. De skickade hem honom och jag minns vad min mamma grät. Vi försökte få ihop pengar, men det gick inte.

Alhaji Gero kämpar mot tårarna när han berättar.

– Jag kan inte glömma hur min lillebror såg ut när han inte fick åt sig tillräckligt med luft. Jag minns hans ögon.

När Alhajis lillebror var som sjukast skulle Alhaji iväg på träningsläger med sitt lokala lag under 10 dagar.

– Jag ringde hem och ville pratat med min bror. Men varje gång jag ringde så sa mamma att han låg och sov. Jag bad henne att säga till honom att han skulle ringa när han var vaken. Han ringde aldrig. När jag kom hem så fick jag reda på att han hade dött under mitt läger. Jag gråter mycket när jag tänker på honom. Han blev 15 år.

Alhaji Gero skakar på huvudet.

– Tänk om han hade blivit sjuk några år senare. Nu hade jag haft råd att betala hans syrgas så att han hade kunna leva. Jag tänker mycket på det samtidigt som jag är glad över den chans som jag själv fick i livet.

 

Title