Elena Popkey följde sitt hjärta och blev kvar i Östersund Basket

Jonas Solberger

Hon trodde inte att hon skulle älska livet i Östersund. Men den djupt troende basketcoachen Elena Popkey fick en uppenbarelse och insåg att det var hennes kall att vara i Jämtland.

– Det känns som att jag är en del av en familj här, säger hon.

Till helgen startar Basketettan Dam. För Östersunds Baskets del väntar två matcher i Stockholm, mot Norrort och Djurgården. Elena Popkey går mot sin tredje säsong i Östersund och har kontrakt för ett fjärde år. Att det skulle bli så många säsonger trodde hon inte när hon för första gången anlände till Jämtland.

– Jag hade inte förväntat mig att älska Östersund så mycket som jag gjorde. Min tro är viktig för mig och det kändes som att gud ville att jag skulle komma hit. När jag kom hit bad jag till gud att ta dessa människor till mitt hjärta, och så blev det verkligen. Jag älskade staden, mina lagkamrater, att spela basket här, atmosfären i staden och allt den hade att erbjuda. Det kändes som att jag var del av en familj. Det är svårt att förklara, men jag kände mig som en storasyster och att det var mitt jobb att försäkra att mina småsystrar lyckades i livet. Jag kom hit och såg dessa unga tjejer som är på väg att bli riktigt bra basketspelare och behöver förebilder. Det känns som att det är mitt jobb att påverka dem på positivt sätt och att jag är här för att se dem lyckas, säger Elena Popkey.

Men samtidigt som hon trivdes med basketen och människorna i Östersund under sin första säsong var hon inte nöjd med hur hon lyckades sprida budskapet om sin kristna tro. Därför bestämde hon sig för att flytta hem till USA och gå en missionärskola ett år och sedan komma tillbaka. Men riktigt så blev det inte.

– Jag kom in på skolan och planen var att åka dit och sedan komma tillbaka efter ett år. Men då hände flera saker. Jag hade en dröm där en lärare sa till mig ”Elena, jag trodde att du brydde dig om det här laget och staden och ville att de skulle lyckas”. Och jag sa ”det gör jag”, och han svarade ”men varför lämnar du dem då?”. Precis när han sa det vaknade jag och var alldeles blöt av tårar eftersom jag hade gråtit i sömnen. Jag började be och frågade om gud ville att jag skulle komma tillbaka till Östersund. En vän sa till mig att det var mitt kall att vara i Östersund. Andra människor frågade varför jag skulle gå på skolan, de tyckte att jag skulle tillbaka till Sverige. En bok jag läste handlade om att tolka drömmar. Det var så många grejer som hände. Jag insåg att jag längtade tillbaka till Östersund. När jag sa det i en bön kände jag total sinnesfrid. Så jag kom tillbaka och hade en till framgångsrik säsong, och nu är jag tillbaka för två år till.

Under sin andra säsong i Östersund fick Elena Popkey uppdraget som spelande coach. Svårast var att hantera förluster – vilket hon har svårare med som coach än som spelare. ”Jag var så besviken på mig själv första gången vi förlorade”, säger hon.

Under sin andra säsong i Östersund Basket fick hon en ny roll, som spelande coach. Det var en omställning för henne, men hon är väldigt nöjd med hur det har fungerat hittills.

– Det är väldigt mycket press på en coach. Men det gäller att gränserna är tydliga, när man är coach, när man är lagkamrat, när man är vän. Ibland är man alla tre, ibland är man bara en. Men de här tjejerna är så förstående mot mig. De gör mitt jobb lätt, det har aldrig varit några problem med var gränserna går. Ärligt talat tror jag inte att det hade fungerat med andra grupper att ha en spelande coach, men med den här gruppen fungerar det. Jag tror att det svåraste för mig var att hantera förluster. Jag kan hantera dem som spelare, men som coach var det väldigt annorlunda. Man tänker så mycket på hur man har förberett sig, vilka byten man gör, när man tar timeouter, vad man säger i timeouterna. Som spelare tänker man bara vad man gör ute på planen. Jag minns första gången vi förlorade förra säsongen, med tre poäng hemma mot Luleå. Jag var förkrossad, jag var väldigt besviken på mig själv. Att hantera förluster som coach var en stor grej för mig.

Den här säsongen får hon börja med att fokusera enbart på att vara coach. En knäskada från i våras stoppar henne från spel ett tag till, men rehabiliteringen går väldigt bra.

– Min fysioterapeut säger att jag läker dubbelt så snabbt som genomsnittspersonen. Det är ett halvår sedan jag opererades, men jag kan redan nu göra saker som en som är tolv månader inne i sin rehabilitering, vilket känns fantastiskt. Allt går väldigt bra. Sedan gäller det att vara smart. Jag vill kunna vara aktiv hela livet, så jag vill verkligen läka. Sedan känner jag att det här laget är så bra så att jag behöver inte komma tillbaka för att hjälpa dem bli ännu bättre – jag kommer komplettera laget. Sedan är jag så klart väldigt sugen på att komma tillbaka och spela.

Östersund Basket har haft vissa bekymmer med att få ihop spelare till truppen, men det börjar se allt bättre ut.

– Den här truppen har inte brist på talang, men vi har brist på spelare. Vi har haft svårt att träna fem mot fem. Just nu har vi lite skador, så vi är bara åtta på träningarna. Men det är ett hårt jobbande lag, väldigt lättcoachat. Vi har många guards och gillar att spela snabbt. Jag är väldigt trygg med spelarnas kunnande. Det är upp till dem att göra det – och jag vet att de kan.

Redan förra säsongen var Östersund Basket sportsligt kvalificerat för att gå upp i Basketligan Dam, men klubben valde att tacka nej till platsen då ekonomin inte var tillräckligt stark. Målet är i stället att gå upp i år i stället.

– Det handlar mycket om vi kan få ihop sponsorer och lösa ekonomin. Om vi kan gå upp, och har pengarna till det, då kommer vi göra det. Annars får vi ta det här året som ett utvecklingsår och växa därifrån.

Är laget tillräckligt bra för att gå upp?

– Det tycker jag definitivt. Jag tycker att alla lag ska ha som mål att vinna serien och gå upp. Vi har talangen i laget. Vi behöver vara vaksamma på skador. Just nu har vi lite skador och har en tunn trupp. Men jag tycker absolut att vi har ett lag som är bra så länge vi använder våra talanger och vårt kunnande på det sätt som jag vet att vi kan.

Title